För mig är medeltida litteratur som fettisdagen. Det är en klassiker och den har sin charm. Men lagom är bäst – efter för mycket mår man dåligt! Liksom semlans dag, hur mycket man än försöker, så blir man inte av med den. Men tur är väl kanske det?

Fettisdagen, som du troligen redan vet, är en sammansättning av orden fet och tisdag. För dig som tycker om de gräddiga bullarna så har du herren att tacka. Denna dag har nämligen sitt ursprung i kristendomen. Den sista dagen innan den kristna påskfastan åts semlor och annan god och fet mat.

Således kopplar jag fettisdagen till kristendomen. Kristendomen kan sedan flätas ihop med medeltidens religiösa engagemang, vilket inte minst uttrycker sig i litteraturen! Dessutom hör ju god och fet mat till det förflutna. Nu är det ju GI och hela söndagsbilagan som gäller.

För mig är tro inte bara att leva efter bibelns ord, utan självklart och framför allt värderingar, ideal och moral. Tänk på Dantes framställning av helvetet i Den gudomliga komedin. Det är inte någon fridfull plats. Jordens alla syndare straffas, den ena grymmare än den andra. Som läsare blir man skrämd och uppmanad att inte synda. Goda människor kommer till himmelen, paradiset. Medan de onda plågas i djävulens rike. Om jag inte misstar mig rejält så säger kristendomens grunder det samma.

Längst ner i den nionde kretsen tuggar djävulen själv på de största förrädarna som världen någonsin har skådat. I Infernos andra krets straffas alla de vällustiga. Troligen skulle de älskande Tristan och Isolde, som delade en brottslig kärlek, hittas där.

Vad skiljer då Tristans och Isoldes kärlekshistoria från dagens draman? De båda turturduvorna dömdes till döden efter sina okristliga handlingar. Har vi samma syn på kärlek idag? Finns det fortfarande något som heter brottslig kärlek? Jag har i alla fall inte den bilden av dagens samhälle. Det senaste decenniet har det t.ex. varit runt tjugotusen skilsmässor per år. Det kanske säger något om nutida kärleksvärderingar… Att äkta någon inför gud och att vara trogen livet ut då, är inte det samma som att fira sin kärlek med vänner och familj nu. Kanske är det just denna skillnad som gör detta forntida ideal intressant och ger det flera vinklar att reflektera.

Även machofenomenet att slåss för sin heder har bleknat i dagens normer. Både konung Marc och islänningar som Gunnlaug Ormstunga slogs för sin äras skull. Gunnlaug for Europa runt som en stor och mäktig man. Han gick till holmgång med rivalen om den fagra Helga. Dels var det viktigt för att vara en värdig människa och dels för att förtjäna livets allt ros (ris får ju alla ändå). Män försörjer och represterar släkten. Kvinnan tar han om barn och hushållsarbete. Så tänker väl inte dagens fäder som tar pappaledighet? ”Köket är kvinnans plats.” Säg det till våra mästerkockar eller semelbagare, då ska se att du blir motsagd. Men hur manligt är det egentligen med mjöl i ansiktet och ett förkläde runt höften? Egentligen?!

Grädden på den medeltida litteraturen är att den är så formbar, men har alltid samma fluffighet. Den gör det är lätt att tycka och tänka, finula och fundera, vrida och vända. Annorlunda är intressant. Annorlunda är diskussionsframkallande. Annorlunda kan se ut hur som helst.

Det är vad jag tycker om medeltida litteratur. Den har gett mig ett antal smarriga synvinklar, vissa med mer mandelmassa än andra. Men min intuition säger mig att våra vägar kommer att korsas så småningom igen. Författarna med några år på nacken har skapat verk som kan diskuteras i evighet. Lika så kan man överväga olika semelsorter tills man svälter ihjäl. Trots det tycker jag bäst om wienerbröd.

"Såsom en väl spenderad dag tillbringar god sömn, så tillbringar ett väl levt liv, en fridfull död”
 - Leonardo da Vinci