"Jag vet att du är stressad"
"Hoppas din stress lägger sig"
"Din stress gör mig orolig"
"Du är konstant stressad"

-Varför ska det konstateras för mig hela tiden? Jag vet väl att jag är stressad. Jag är stressad för att jag har mycket att göra. Så vill du hjälpa mig, sluta tjata om oviktigt skit och hjälp mig med alla tusen uppgifter ist!
Jag vet att jag är en liten ful bitch just nu, men har ingen energibuffert kvar..

SS är laddningsstationen :) Men ibland sker det olyckor... så som t.ex. biologiprov, elaka datorer och felplacerade kaffekoppar (på tre ben) och dylikt. Men SS är oslagbart - and will forever be! Lite mutationer, hål i bord och pissgula papper har jag inte dött av än så länge så varför skulle jag göra det nu?
Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att batterierna behöver laddas och gångjärnen smörjas. :<

Du är det bästa jag har och jag är så enorm tacksam. Du lyser faktiskt upp i höstmörkret och i kylan värmer du mig inifrån. Ord och känslor är ingen direkt bra kombo för mig heller, men jag ger mig på ett pluttit försök.... Däremot så vet jag inte vad jag ska säga. Du vet att du betyder massor och du har mig vid din sida - dag som natt! Jag ställer upp och du vet även detta, jag hjälper dig mer än gärna med vilket problem det än må vara, även om jag inte har någonting eller några ord att hjälpa med. Dock krävs det att du är villig att ta emot hjälp. Jag erkänner att jag levde ett liv innan du blev en del av det, men idag vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig. :S Oj vad jätteklyshigt det låter O.o men så här då; jag älskar dig mannen, och det är ingen masspam. =)
KLAAM o sång o målbrottsröst efter vackra skutt o fladder.

Tycker om var enda en av dina eukaryota celler och dina proteiner faller mig i smaken precis. =)

Tillbaka till hat-kärleken mellan sir biologibok och sannebannebuu :/